Jag har kommit en bra bit in i Knausgårds "Min kamp" nu. Den är rent magisk på sina ställen. Boken inleds med en träffande beskrivning av ett barnkalas i kretsen av ett föräldrakooperativ i Malmö; kläder och inredning, koderna mellan de vuxna, koderna mellan barnen, samtal som aldrig tar fart, morotsstavar och sockerfri tårta, känslan av klaustrofobi när man inte vet var man ska ta vägen med sitt vinglas och sin tallrik med couscousröra.
Närmast surrealistiskt blir det när Knausgård och hans flickvän stöter på Lars Norén i Stockholm, både på gatan och på kaféet Saturnus. Har man läst Noréns tjocka, innehållsrika dagbok känner man igen sig mycket väl.
Nu tas fotot från ett annat håll, men lika detaljerat.
Så här skriver Knausgård bland annat:
"Jag hade kommit fram till Sonyas nya butik, och funderade på om jag skulle gå in på Akademibokhandeln runt hörnet, köpa några böcker och sätta mig i kaféet där när jag plötsligt fick syn på Lars Norén på andra sidan gatan. Han hade en Nike-påse i handen, på väg mot det håll jag kom ifrån. Första gången jag såg honom var några veckor efter det att vi flyttat in i lägenheten här, det var i Humlegården, dimman hängde mellan träden, och mot oss kom en hobbitlik liten man helt klädd i svart. Jag mötte hans blick, den var svart som natten, och jag fick kalla kårar, vad var det för en människa? En trollkarl?"
Lite småroligt, så där. I alla fall något som avleder en stund.
Man får vara tacksam för det lilla.
