I dag har vi firat...

... världens bästa 9-åring.

Solskensdag på Gröna lund

Haiku

sover i din hand
men får inte riktigt plats
bland alla minnen

Klart (som fan) grabben ska ha broccolisoppa

Vad gör man inte för sina barn?

Här är receptet, förresten.

Vad gick snett?

Samtal med dottern i går kväll:

Jag: Kan inte du skaffa sån där frisyr när du blir större? (Nickar mot en tjej med dreadlocks på tv:n.)

Lång skeptisk tystnad.

Dottern: Nä.


Samtal med sonen vid frukostbordet:

Jag: Känner du för någon speciell mat till middag i dag?

Sonen: Broccolisoppa. Med philadelphiaost.

Kom till stadsbiblioteket i Karlstad på tisdag

Hoppas att vi ses.

Det tuffar på

Ni som minns inlägget "Så ska det bli en bok" undrar kanske hur det gått med manuslämningen.
Tack, ganska bra, svarar jag.
Förra veckan lämnade jag in det som den var, med luckor lite här och där, yr av trötthet. I går var jag på feedbackmöte på förlaget.
Eftersom jag varit med en gång förr var jag beredd på ganska omfattande förbättringsförslag, men kunde studsa ut på Sveavägen riktigt glad i hågen efteråt.

Karaktärerna, relationerna, polisutredningen sitter i stort sett. Om man bortser från visst småpill är min uppgift de närmaste två veckorna att lägga till mer hetta och rök och panik.  

Japp. Då kör vi. Nu ska det penslas.

Har förresten hittat det perfekta soundtracket, Melissa Horns nya album. Det börjar med låten "Destruktiv blues" och slutar med "Det känns ännu sämre nu."

Nostalgitripp

Besökte Värmlands folkblad i Hagfors i helgen, lokalredaktionen där jag jobbade en gång.
Kunde inte låta bli att rota lite i de gamla arkivpärmarna i förrådet.

 

Pocketfest

I afton hade Månpocket och Bonnierpocket stor fest på Blå porten på Djurgården.
När man kom fick man bland annat en tändsticksask med aktuellt bokomslag. Jag valde utan tvekan "Döden på en blek häst" som jag tänkte skicka till Amanda i Oxford.

För övrigt var festen utomordentligt trevlig på alla sätt och vis.
Bara detta att få dansa till världens bästa låt.

Slut för i dag. Tack för i dag. Adjö.

Hösten...

... here we come!

Samtal från blomsterhandeln när mamma fyller 60 år

Ser att jag har ett missat samtal på mobilen från 0590-området. Det visar sig komma från en blomsterhandel i Filipstad, så jag ringer upp.

Jag: Hej, det här var Ninni Schulman. Jag missade visst ett samtal från er precis.
Blomstermänniskan: Ja, gud vad bra att du ringde upp så snabbt. Du har ju skickat blommor till Ulla här, men nu är det så att hon fick en precis likadan bukett i går. Så jag tänkte att jag kanske skulle kunna göra något annat.
Jag: Jaha? Ja, vad snällt!
Blomstermänniskan: Är det någon speciell färg du tycker att jag ska ta?
Jag: Kör på höstfärger istället, då. Det är snyggt.
Blomstermänniskan: Det var min tanke också. Då gör jag så.

Det finns viss charm med små orter, det kan man inte komma ifrån.

11 september 2001

Det började som en vanlig måndag. Jag promenerade den korta sträckan från lägenheten på Stagneliusvägen i Fredhäll till Expressen. Vårt nyhetslag gick på vårt pass efter femdagarsledigheten och det var lite lojt hälsande, uppackande av datorer och kaffedrickande.
Och som vanligt stod tv-apparater påslagna överallt; på skrivbord, på bokhyllor, hängande i taket. Olika kanaler.

Rätt som det var fick någon se ett hus stå och ryka på ett bord på sportredaktionen intill.
"Vad är det där för nåt?"
"Brinner det?"
"Det ser ut som en cigarett som ryker."
Ljudet höjdes, men inget hördes. En tyst bild bara.

Så småningom dök en kvinnlig reporter upp med mikrofon i handen, förvirrad i den soliga New York-morgonen.
Nu var nästan hela redaktionen samlad runt den lilla tv-apparaten.
"Det är ett flygplan som kraschat", försökte vi förklara för varandra.
"Ett flygplan?"
"Ja, tydligen."
Röken hade blivit tjockare nu, svartare.

Så kom det andra planet in i bild, i en båge över den ljusblå himlen. Välregisserat. Äckligt perfekt.  

En lång stund stod vi alldeles stilla och tittade. Om och om igen såg vi planet explodera, elden spruta ut ur det andra tornet.
Om och om och om igen.

Pentagon, Vita huset. Världskrig.

På natten låg pommes frites, Big Mac-kartonger och bildutskrifter av rasande torn och gråtande människor täckta av aska i drivor över det ovala bordet vid desken.

Det började som en vanlig dag. Slutade som något helt obegripligt.

Vad gjorde ni i den sekund när ni fick veta?

The sky is the limit

 

På väg hem från Ikea hamnade vi plötsligt mitt i en luftballongsuppstigning intill den stora rondellen i Hässelby. 

 

Vi vinkade och vinkade när den lyfte.

Och när vi parkerat på vår gata såg vi den som en gul liten prick på himlen.
Dagens upplevelse.

Happy, happy

Alldeles oavsett.

Jag ser barnen sova på kvällen, på rygg, med öppna munnar. Så olika, så lika.
Så overkligt vackra att det gör ont.

"Tänk att vi fick så fina barn."
"De finaste i världen."
"Ja. Rent objektivt. Haha."
"Absolut. Rent objektivt."

Så brukade vi stå och viska i mörkret.

Det finns bara en enda människa, förutom jag, som förstår precis exakt hur fantastiska de är.
Den insikten.

Oavsett allting.

Det finns fördelar

Säga vad man vill, men det har sina små fördelar att vara varannan-vecka-förälder.
Som att kunna åta sig uppgiften att skriva och dela ut tolv inbjudningskort, men sedan slippa stå för själva kalaset.

Hahaha.

Hohoho.

Dyngkåt och hur helig som helst

På mors dag för ett och ett halvt år sedan såg jag Mia Skäringers show på Södra teatern i Stockholm. Jag har nog inte återhämtat mig än.

Kanske insåg jag någonstans redan där och då, med skrattkramp i magen och sorgetårar rinnande ända ner i bh:n, att den kvällen var början på något.
Eller slutet.

På lördag klockan 21.45 sänds föreställningen i SVT.
Se den. Om ni törs.

Skriver, vankar runt

 

Punktar upp detaljer som ska läggas till, trådar som ska knytas ihop, saker som ska kollas upp. 

Bloggar inte så mycket.

Samtal i tv-soffan framför Idol

Jag: Han var ju riktigt bra. Och söt.

(Tystnad.)

Sonen: Det här är inte tävlingen "Sveriges snyggaste kille".

Och så lite granskog

Varken mer eller mindre.

En enkät, typ

Bästa Amanda Hellberg vill att man svarar och då gör man det.

Brukar du komma i tid:
Ja, jag är nog en ganska punklig människa. Hellre för tidig än för sen.

Har du bra kondition:
Nej, det kan man verkligen inte säga.

När blev du fotad senast:
I går fotade jag mig själv iförd hörselskydd på skjutbanan, en bild som jag genast raderade.

Hur känner du dig nu:
Extremt trött (mina romankarakärer med alla sina konflikter och gråtattacker gör mig helt utmattad), ganska nöjd (över min arbetsinsats) och glad.

Vanligaste färg på dina kläder:
Rosa, tror jag.

Kan du laga mat:
Ja, men shit vad tråkigt det är.

Vad pluggar du:
Inget.

Blir du bra på kort:
Nej, verkligen inte.

När och varför grät du senast:
Förra fredagen. För att jag hade ont i mitt operationssår och för att jag kände mig orkeslös, ensam och allmänt ynklig.

Var det pinsamt att svara på det:
Ja, lite. Jag är tuff, jag, förstår ni.

Hade du en bra kväll i går:
Ja. Först var jag på skjutbanan och sedan skrev jag några timmar. Hade ett härligt flow.

Din favoritdryck på morgonen:
Först te, sedan kaffe.

Är du nyttig:
Haha. Nej, inte speciellt.

Har du någonsin haft ett jobb:
Ja, flera stycken. (Vårdare i hemtjänsten, lokalredaktör, skvallerreporter, kvällstidningsreporter, webbredaktör...)

Är du blyg:
Ja, jätte.

Vilken tid gick du upp i dag:
Klockan åtta.

Vilket tv-spel spelade du senast?
Det var så länge sedan att jag inte minns. Singstar, kanske. Om det räknas som tv-spel.

Vilket tv-spel är ditt favoritspel?
Är ingen spel-människa.

Hur mycket krävs för att du ska bli full?
Lite. Två glas vin kanske. Känner lätt av ett glas champagne.

Har du spytt offentligt?
Det har hänt, ja.

Jag sover:
Sämre nu är tidigare...

Vad sa du senast?
"Men oj, tack!" (Till pappa som kom med ett glas vin.)

Var du på någon festival i somras:
Nej.

Vem ringer du när du är arg/ledsen:
Det beror på. Mamma eller någon kompis (oftast A-H eller E). Barnens faster får ofta samtal när jag är behöver stöd. Men när jag är riktigt arg eller ledsen ringer jag inte till någon.

Vad skulle du behöva just nu:
En frisör, en magisk egergidryck och några fler timmar per dygn.

Har du snygga skor:
Nej, det kan jag inte påstå. Oftast gympaskor.

Vad var det första du sa i morse:
"God morgon."

Har du sovit i din egen säng i natt:
Nej, i mammas och pappas gästsäng.

Har någon annan sovit i din säng i natt:
Nej.

Har du körkort:
Ja.

Är du ensam nu:
Jag är ensam i rummet, men inte i huset.

Vad ser du fram emot mest denna vecka?
Att träffa barnen igen (på måndag) och Forums höstfest.

Pang, pang!

Om ni undrar vart jag har tagit vägen och vad jag håller på med så kan jag meddela att jag sitter i Lesjöfors och skriver som en fullständigt galen människa. Emellanåt beger jag mig till olika platser för miljöresearch.

I kväll, när pappa skulle vara markör på älgskyttebanan, passade jag på att följa med dit.