Forums höstkatalog har kommit

Det är en ganska underlig känsla att sitta och slita med sitt manus samtidigt som Forums höstkatalog dimper ner på hallmattan.
Något som just nu bara existerar i min dator och min skalle ska bli en riktig bok.

Har ni sett så fin!

Feedback - så ser den ut

Kanske undrar någon hur feedbacken man jag får från förlaget på ett mitt råmanus ser ut, rent konkret.

Först finns ett stycke om manuset som helhet, eller snarare vad som kan skapas av detta manus, i positiva ordalag. Det är mycket trevlig läsning.

Sedan har varje huvudperson ett eget stycke. Här poängteras saker som bör utvecklas, förtydligas, styrkas.
Exempel:
Vad har X egentligen för relation till Y?
Bygg upp X känsla av att faktiskt inte känna Z bättre.
Visa tydligare oron och maktkampen mellan de tre journalisterna på lokalredaktionerna.
Fördjupa porträttet av Z. Låt poliserna förhöra honom.
Sprid ut perspektiven. Sidorna 140-180 saknar Magdalena.
Och så vidare.

Sist kommer en lista över konkreta oklarheter, sida för sida.

Fråga: Blir man knäckt/sårad av det här?
Svar: Nej. Absolut inte. Möjligtvis lite förvirrad, i alla fall tills man bestämt sig för i vilken ände man ska börja bearbetningen.

Min strategi nu är att börja med polisarbetet och fylla i luckor och oklarheter där. (Nästan klar!)
Sedan gå djupare ner i varje huvudperson på ett privat plan.  

Nu är rasten slut. Dags att fortsätta.

Söndag i skrivfabriken

Här helgas ingen vilodag.
Eller: Varför gå ut i det äckliga vårljuset när man kan sitta inne?

Nu börjar rond två

Efter ett långt sportlov och tur till Oslo på Krimfestival är det dags att börja jobba igen.

I onsdags hade vi möte på förlaget och - hurra! - de tyckte att råmanuset var mitt bästa och mest genomarbetade hittills.
Lättnaden och glädjen, mina vänner. Puh!

Ändå ligger det tre tätskrivna sidor här bredvid mig med feedback; saker som ska byggas ut, kollas, fixas, fördjupas. Det är helt enkelt bara att sätta igång.

En grej som slog mig. Nästan hela manuset har jag skrivit tillbakalutad i soffan med datorn på en kudde i knäet. Nu kändes det plötsligt helt fel.

Skriv halvliggande, drömskt och intuitivt. Bearbeta sittande, med huvudet på skaft.

Klar!

Glad och lite champagnerusig kan jag lättat meddela att manuset nu är klart och ivägskickat till förlaget.
Mycket jobb återstår så småningom, men just i dag, just nu, tänker jag fira.
Yes!

Vilken trolldryck!

Helvete vilken magiskt dryck. Efter några huttar i går och i dag känner jag mig som en helt ny människa. Inga tupplurar, inga svimningskänslor.
Och fingrarna går som små trumpinnar.

20.000 tecken har jag rasslat ur mig i dag, bara så där. Det ni. Kul för mig.

Åh, äntligen morgon

Eller någonting i den stilen.

Nu kör vi. Igen.

500.000 tecken

Ja, jag skriver i alla fall.

Misären

Annars är det ett ganska erbarmligt liv jag lever just nu.
Äta. Sova. Dö. Skriva.

Tur att barnen kommer och räddar mig i kväll.

Att köpa frihet för pengarna

Har man inte självdisciplin så det räcker så får man köpa sig den.
I dag har jag gjort min bästa investering på länge, programmet Freedom*.
Genom ett enkelt klick blir man totalt fri från internet i sin dator i upp till åtta timmar, hur länge väljer man själv.
Och det finaste är att det inte går att ångra sig när man väl klickat i hur länge man vill vara free.

Helt underbart!

På två timmar i kväll skrev jag 7.500 tecken vilket nog är rekord för mig.

* Det var självaste John Ajvide Lindkvist som tipsade mig om detta lilla mirakel på bokmässan i höstas. Varför jag inte fått tummen ur förrän nu vet jag inte...

Urkramad och matt

Så här går det till just nu.

Jag vaknar och får iväg barnen till skolan. Sedan sätter jag mig i soffan och skriver med en kaffekopp på bordet. I början är det magiskt. Jag känner mig klar i hjärnan, fingrarna far omkring över tangenterna. Värmeljusen brinner.

Sedan kommer tröttheten framåt lunch ungefär. Den liksom sänker sig över mig, trycker ner mig i soffan. Ögonlocken faller ihop. Förmodligen har jag skrivit 6.000 tecken då.

Kanske sover jag i en timme under en filt, sover som en död. När jag vaknar till liv hamrar hjärtat hårt, tankarna far fram och tillbaka. Jag känner mig som en jagad kanin.

Kanske skulle de prata om den saken på det polismötet?
Kanske skulle man bygga ut den scenen?
Stryka den?
Han kanske ska heta det istället?
Har jag skrivit så förut, i någon av de andra böckerna?

Jag går runt med min filt ett tag, tänker att jag borde ta en promenad, se en film, läsa en bok, vad som helst för att rensa skallen. Men det går inte.

Så jag sätter mig igen vid datorn. Gör nytt kaffe. Pressar ur mig några tecken till. Kanske 2.000.

Sedan kommer barnen hem. Tankarna far medan jag lagar mat och gör sånt en förälder förväntas göra.

Kanske skulle man bygga ut den scenen? 

Stryka den?

Han kanske ska heta det istället? Det är ju faktiskt bättre? 

Barnen går och lägger sig. Jag plockar fram datorn igen. Bankar ner lite mer text. 

Någon gång vid midnatt har jag kanske fyllt dagens kvot och jag känner mig lite, lite nöjd. Mest för att jag överlevde. 

Så börjar det om.  

(Men nu är det bara tjugo dagar kvar.)

Siffrorna är A och O

I kväll lyckades jag äntligen, äntligen, äntligen passera 400.000 tecken! Skam den som ger sig, sade hon med blodsmak i munnen.

Nu är det bara ungefär 100.000 tecken kvar. Det ska jag väl klara innan manuslämningen den 25 februari.

"Svara om du hör mig", ska boken heta förresten.

Tystnad, tagning

Lyxen att sitta hemma och skriva om dagarna har en baksida som börjar ställa till det, både för mig själv och min omgivning.
Jag har blivit så extremt ljudkänslig. Och det blir bara värre och värre.

Tänker på tiden när jag jobbade på kvällstidning. Folk pratade och telefoner ringde och överallt i taket hängde påslagna tv-apparater. På webben skulle allt dessutom gå fort, fort, fort.
Då hade jag inga som helst problem att hantera det, tyckte till och med att det var härligt. Adrenalin var min drog.

I dag kan jag bli skitirriterad om någon drar ut en stol så det låter eller stänger en dörr lite för hårt. På riktigt. Och på tunnelbanan måste jag ofta byta plats, eftersom jag håller på att störa ihjäl mig på människor som pratar eller lyssnar på musik så det läcker ljud ur deras hörsnäckor. För att inte tala om de idioter som stampar takten med foten eller trummar med handen mot låret.
Jag har helt enkelt tappat förmågan att stänga av, denna nödvändiga överlevnadsstrategi i huvudstaden.

Det kanske låter lite lustigt, lite konstnärligt så där, men för mig är det ett problem.
Rätt som det är sitter jag väl i en stuga på en öde ö. Med öronproppar.

  

"Du har ju hela helgen på dig"

Eftersom jag inte riktigt uppfyllde min skrivkvot (men nästan) under ordinarie arbetsvecka får det bli lite helgjobb.  

Bakgrundsljud: Skidåkning på tv. 

Helt okej.    

Wow!

Högst upp hos både Adlibris och Bokus.
Vilken underbar start på ännu en lång skrivdag.

Full fart framåt

Flytten är överstökad och julen firad. Nu är det full fart framåt med manuset som gäller.

Någonstans trodde jag att man drog vissa lärdomar för varje bok man skrev, att man så småningom skulle kunna känna sig lite mer säker på vad man sysslade med.
Men så är det inte. Trevandet, ändrandet, grubblandet, tvivlandet, allt är det samma nu som när jag skrev de andra två manusen.

Och detta ohälsosamma pendlande mellan vällustilningar när man kommer på något bra (som man tycker just då i alla fall) till förlamande panik. Helvete så dåligt, hur ska jag få liv i det här?

Men i dag var det roligt. Hurra.

Pocket

Brevbäraren ringde på dörren och gav mig ett paket från Månpocket. I det vadderade kuvertet låg två blanka, fina exemplar av "Pojken som slutade gråta".

Lite magi i vardagen.

Skriv på!

2005, två år innan jag började skriva på "Flickan med snö i håret", köpte jag "Skriv på!" av Elizabeth George. Inte för att jag är speciellt förtjust i hennes böcker, men jag blev nyfiken på vilka knep hon hade att lära ut, fastlåst i min evinnerliga skrivkramp som jag var.

För några veckor sedan plockade jag fram boken igen och det var nästan löjligt att inse hur mycket hjälp jag haft av hennes metoder. Och hur hennes sätt att se på skrivprocessen och intrigbyggandet omedelbart gav mig ny inspiration.

Framför allt är det ett par saker som hon lärde mig:
1. Lär känna dina personer innan du börjar skriva. Grundligt. Du ska veta hur de reagerar i olika situationer, vilka hemligheter de har, vad de skäms över, vad de röstar på, barndomstrauman, fobier... Även om du bara använder en bråkdel av allt du vet om dem i ditt manus bli de levande individer och lätta att arbeta med.
2. Konflikter. Det måste, måste, måste finnas konflikter i varje scen. Inre och yttre. Lycka och harmoni är extremt överskattat - i alla fall i böcker.    
3. För att vi ska få sympati för karaktärerna måste alla, även de goda/hjältarna, ha minst en svaghet. Ingen gillar genomperfekta människor.

Tips på andra bra skrivhandböcker är alltid välkomna.

Det är då det händer

Man kan ju ha många synpunker på det här med att få ur sig ett visst antal bokmanustecken varje dag.

"Blir det verkligen bra text på det sättet?" är en fråga man mycket väl kan ställa sig. "Blir det ens användbart?" är en annan.

På A svarar jag: Det varierar, givetvis.
Och på B svarar jag: Oftast, konstigt nog. I någon form.

Så här funkar det för mig.
Att skriva lite varje dag gör dels att jag får kontinuitet, att jag har berättelsen i mig hela tiden. Dels känns det bra rent psykologiskt att se att word-dokumentet växer. Jag gör något. Jag arbetar.
Eller som Karl Bertil Jonsson säger:
"Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."
 
Men det märkligaste är att det oftast är i slutspurten, när jag nästan, nästan uppnått mitt dagsmål, som jag får till det.
När jag släpper loss och öser på och tänker att det var väl själva fan om jag inte skulle få ihop tusen tecken till innan "Bonde söker fru" börjar händer det oväntade.
Just då är det ganska härligt att leva.

Berätta gärna hur er kreativitet fungerar.

Bästa stadiet i skrivprocessen

När karaktärer tar sig namn, börjar röra sig, klä sig, tänka och prata.
När scener dyker upp, oväntade kopplingar mellan personer blir tydliga och det plötsligt ilar till i magen. Ja! Så!
Det är där jag är nu.

Blir ofta sittande helt stilla och med blicken i taket, snett åt vänster. Om ni ser mig sitta så, med rynkad panna och halvöppen mun kan ni nästan vara säkra på att det är min inre film jag tittar på. Skådespelarna pratar ganska tyst så jag måste koncentrera mig noga för att höra vad de säger.

Det här är utan tvekan det bästa stadiet. När allt fortfarande är möjligt.