Sommarkväll i Stockholm

Vin och långt kompisprat på Mosebacke i solnedgång.
Jag vet inte om det blir så mycket bättre.

Skriva är silver, redigera är guld

Ja, jag vet inte vad ni har för er denna soliga nationaldag. Själv sitter jag i köket med nerdragna persienner och redigerar läsprovet, som jag berättat om tidigare.

De rosa fälten till höger är ändringsförslag som min redaktör gjort. Mitt jobb är att godkänna ändringarna med ett klick. Ett ganska lättsamt arbete, alltså. Om man bortser från skammen.

Så här kan det till exempel stå i en rosa ruta:
Allmän kommentar. Många ”sa XX och YY”. ”Visst”, sa Petra och sträckte sig efter telefonen. ”Eller hur”, sa Magdalena och målade naglarna. ”Varför inte?” sa Christer och började steka köttbullar. ”Därför att det är tråkigt stilistiskt”, sa redaktören med en ödesmättad suck.
Eller så här:
"Nu närmar vi oss det flåshurtiga. Farligt nära gränsen, Ninni. Ska vi backa lite? Ja, det ska vi."

Det värsta med att skriva bok är att gång på gång tvingas konfronteras med sin egen uselhet.
Och det här är bara första vändan för den här boken. 318 återstår. Ungefär.

Förtydligande: Jag älskar min redaktör. Utan honom vore jag absolut ingenting. De upprepade bearbetningarna gör hela skillnaden. (Ibland är han jättesnäll också. För det mesta faktiskt.)

Det är tur att man har humor - och vänner

I helgen träffade jag tre gamla vänner, tre klasskamrater som följt mig genom grundskolan. Det roliga med våra möten är att vi skippar all form av lull-lull när vi ses någon gång per år och går direkt på kärnfrågorna. Dödsfallen, operationerna, sorgen, utbrändheten. Pang på.
Och så skrattar vi åt eländet mellan varven.

Den här gången visade det sig efter gissningsvis fem minuters samvaro att tre av oss fyra äter Zoloft. (Eller Sertralin, som det numera heter.)

- Haha, är det sant?
- Ja. Hur mycket äter du, då?
- En tablett.
- Jag också. Haha.
- Jag äter två.
- Jajaja, du ska ju alltid vara värst.
- Välkomna till Zoloft-klubben!
- Det går bra för oss, det får man säga ändå.
- Vi kanske ska ta och starta en Facebook-grupp.

Sedan vek vi oss dubbla där i gräsmatteslänten och skrattade så det fan i mig ekade över hela Lesjöfors.
Herregud, så skönt det var.

Miljöresearch i Hagfors



Tog bilen över till Hagfors för att kolla lite miljöer.

Kyrkogården bland annat.



En ganska solig dag

Och luft som gick att andas.

Maskerad

Om några timmar får jag besök här hemma hos mamma och pappa av en frilansjournalist från Karlstad. Med både block och kamera.
Gör nu mitt bästa för att klä ut mig till någon som liknar mig.

Min kamp

Jag har kommit en bra bit in i Knausgårds "Min kamp" nu. Den är rent magisk på sina ställen. Boken inleds med en träffande beskrivning av ett barnkalas i kretsen av ett föräldrakooperativ i Malmö; kläder och inredning, koderna mellan de vuxna, koderna mellan barnen, samtal som aldrig tar fart, morotsstavar och sockerfri tårta, känslan av klaustrofobi när man inte vet var man ska ta vägen med sitt vinglas och sin tallrik med couscousröra.

Närmast surrealistiskt blir det när Knausgård och hans flickvän stöter på Lars Norén i Stockholm, både på gatan och på kaféet Saturnus. Har man läst Noréns tjocka, innehållsrika dagbok känner man igen sig mycket väl.
Nu tas fotot från ett annat håll, men lika detaljerat.

Så här skriver Knausgård bland annat:
"Jag hade kommit fram till Sonyas nya butik, och funderade på om jag skulle gå in på Akademibokhandeln runt hörnet, köpa några böcker och sätta mig i kaféet där när jag plötsligt fick syn på Lars Norén på andra sidan gatan. Han hade en Nike-påse i handen, på väg mot det håll jag kom ifrån. Första gången jag såg honom var några veckor efter det att vi flyttat in i lägenheten här, det var i Humlegården, dimman hängde mellan träden, och mot oss kom en hobbitlik liten man helt klädd i svart. Jag mötte hans blick, den var svart som natten, och jag fick kalla kårar, vad var det för en människa? En trollkarl?"

Lite småroligt, så där. I alla fall något som avleder en stund.
Man får vara tacksam för det lilla.