Jag vaknar och får iväg barnen till skolan. Sedan sätter jag mig i soffan och skriver med en kaffekopp på bordet. I början är det magiskt. Jag känner mig klar i hjärnan, fingrarna far omkring över tangenterna. Värmeljusen brinner.
Sedan kommer tröttheten framåt lunch ungefär. Den liksom sänker sig över mig, trycker ner mig i soffan. Ögonlocken faller ihop. Förmodligen har jag skrivit 6.000 tecken då.
Kanske sover jag i en timme under en filt, sover som en död. När jag vaknar till liv hamrar hjärtat hårt, tankarna far fram och tillbaka. Jag känner mig som en jagad kanin.
Kanske skulle de prata om den saken på det polismötet?
Kanske skulle man bygga ut den scenen?
Stryka den?
Han kanske ska heta det istället?
Har jag skrivit så förut, i någon av de andra böckerna?
Jag går runt med min filt ett tag, tänker att jag borde ta en promenad, se en film, läsa en bok, vad som helst för att rensa skallen. Men det går inte.
Så jag sätter mig igen vid datorn. Gör nytt kaffe. Pressar ur mig några tecken till. Kanske 2.000.
Sedan kommer barnen hem. Tankarna far medan jag lagar mat och gör sånt en förälder förväntas göra.
Kanske skulle man bygga ut den scenen?
Stryka den?
Han kanske ska heta det istället? Det är ju faktiskt bättre?
Barnen går och lägger sig. Jag plockar fram datorn igen. Bankar ner lite mer text.
Någon gång vid midnatt har jag kanske fyllt dagens kvot och jag känner mig lite, lite nöjd. Mest för att jag överlevde.
Så börjar det om.
(Men nu är det bara tjugo dagar kvar.)
Ska bli så kul att få läsa nästa bok. Längtar! Så skriv fortare! :-)
SvaraRaderaHäftigt att leva mitt i boken som du gör, men också oerhört påfrestande. Ser verkligen fram emot det färdiga resultatet. Kämpa på!
SvaraRaderaKram Annica