Jag har blivit så extremt ljudkänslig. Och det blir bara värre och värre.
Tänker på tiden när jag jobbade på kvällstidning. Folk pratade och telefoner ringde och överallt i taket hängde påslagna tv-apparater. På webben skulle allt dessutom gå fort, fort, fort.
Då hade jag inga som helst problem att hantera det, tyckte till och med att det var härligt. Adrenalin var min drog.
I dag kan jag bli skitirriterad om någon drar ut en stol så det låter eller stänger en dörr lite för hårt. På riktigt. Och på tunnelbanan måste jag ofta byta plats, eftersom jag håller på att störa ihjäl mig på människor som pratar eller lyssnar på musik så det läcker ljud ur deras hörsnäckor. För att inte tala om de
Jag har helt enkelt tappat förmågan att stänga av, denna nödvändiga överlevnadsstrategi i huvudstaden.
Det kanske låter lite lustigt, lite konstnärligt så där, men för mig är det ett problem.
Rätt som det är sitter jag väl i en stuga på en öde ö. Med öronproppar.
träna bort det - ha alltid på Spotify
SvaraRaderaHej och välkommen till min värld - så nu sitter jag i en isolerad by vid norra polcirkeln :) Men sååå skönt faktiskt. Inga grannar på andra sidan väggarna. Men som M säger, det är bra att utsätta sig, annars blir det lätt fobiskt. Kram!
SvaraRaderaDu får ta och gå en kurs i Mindfuelness. Lovar att den ger dig redskap o energi att "vinna" över ljudkänsligheten. I alla fall nå en gräns där du kan tycka att den är ok.
SvaraRaderaNinni, det kan vara ett ålderstecken... Jag känner precis som du! Kram, C
SvaraRaderaJag tror att har man varit över på den riktigt sköra sidan hos sig själv är ljudkänslighet ett konsekvens av det. Egen teori bara....när jag föll ner i en depression och tappade livet så stärktes alla dessa sidor hos mig. Ljud, smak, känsel och den starka viljan att hitta min lilla röda tråd att följa. Är kanske inte där än men jag försöker att inte tycka min känslighet är något negativt längre. Sen är nog åldern också en faktor..;)
SvaraRadera