Första skissen till nästa broderi

(Citat av Kristina Lugn.)

Sommarnatt vid ett öppet fönster

Ljummet, ljust, ljuvligt.

Enkät om en tid för länge sedan

Det kom ett brev med posten i dag, ett formulär med frågor om mina erfarenheter av Bromma-Ekerös allmänpsykiatriska mottagning. Så jag fyller i, försöker minnas. Ser stickigt vårvinterljus och en husfasad utanför ett fönster, en grön fåtölj, pappersnäsdukar i ett paket på ett lackat furubord.

Men det är så länge sedan. Så väldigt, väldigt länge sedan.

En lång dag i solen

I alla möjliga bemärkelser.

Hoppas vi ses i Filipstad den 29 juli

Det blir intervju på scen och boksignering och sånt. 

Komsi, komsi.

Väska

Ny. Fin. Ja.

Nåttarö

Tillbaka igen efter en alldeles magisk midsommarvecka - utan tv, utan dator (!) - på Nåttarö.
Är ni kvar?

Världens starkaste tjej

I dag bar Signe mig på ryggen runt hela lägenheten. Mycket märklig upplevelse.

Från och med nu tänker jag lägga mig ner på gatan så fort jag tappar humöret och skrika: "Jag orkar inte. Bääär mig!"

It's payback time.

Tydliga tecken på att barnen är tillbaka

1. Jag blir väckt klockan halv sex av att en liten pojke pussar mig på munnen.
2. Det sitter en tjej i soffan och suckar när jag pratar i telefon. "Men snälla. Kan du inte skratta lite tystare. Jag kan faktiskt inte koncentrera mig."

Underbart är det.

Sådan mor...

... sådana barn.

Min redaktör och jag - vilket höjdarpar

Franke och Ester.

Finn fem fel.

John och Ninni.

(P.S. För att jag skulle få publicera det här inlägget måste jag även skriva följande:
Jag ska genast sluta klanka ner på mig själv, jag är väldigt begåvad och nästa bok kommer att bli hur bra som helst. Nu vet ni. Slut på meddelandet. D.S.)

När man har tankar att tänka ...

... knutar att knyta upp. Trådar att fästa.

Men, åååh!

Allvarligt talat. Det här kan vara det sötaste jag någonsin sett.

Mitt hem är där min dator är

Ser mig omkring och kan inte låta bli att bli full i skratt.
Sätt mig i vilket rum och helst, i vilken fucking världsdel som helst och jag lovar er att det inom loppet av tre timmar kommer att se ut i princip så här.
Datorn, kameran, kaffet, nån tallrik som det legat något ätbart på (sannolikt en macka eller en kanelbulle), hårsnoddar, nagellack... Livets väsentligheter. I princip.

Bodde jag ensam för jämnan skulle jag inte behöva mer än fyra kvadratmeter.
Ja, jag skulle faktiskt kunna flytta in i min egen klädkammare och hyra ut resten av lägenheten.
Smart tanke där. Mycket smart.

Solig promenad längs Mälaren

Mek och strul AB

En gång var jag delägare i ett aktiebolag. Aktiebolaget Mek och Strul. Året var 1985 och vår seriösa firma hade sin lokal i Tommys garage på Mörnbovägen.
Vad jag minns fick vi efter omfattande marknadskampanjer (stora plakat ute på gatan) in två uppdrag; att måla om en grannes skottkärra samt att måla om dörren till mina föräldrars soptunneskåp.
Pengarna rullade in skulle man kunna säga och Elin skötte det ekonomiska med stor finess.

I dag ska jag starta mitt alldeles eget aktiebolag. Det känns nästan lika stort som då.

Oj, vilken trafik

Galen trafik här på bloggen i dag.
Vilka är ni? Var kommer ni ifrån?
/Ninni - nyfiken i en strut

(Uppdatering: Så ohyggligt svårt att kommentera kan det inte vara.)

Lite som Top Gun

Sitter på min balkong och tittar på svalorna. Tror aldrig jag sett så många på en och samma gång som här.
De svischar förbi, jagar varandra, störtdyker, fintar. Har man väl börjat iaktta skådespelet är det svårt att slita sig.
Det är lite som Top Gun. Fast utan Tom Cruise.

P.S. Att fotografera attackflygande svalor är inte så lätt. De har lite samarbetssvårigheter, milt uttryckt. Ber er därför komplettera bilden med en smula fantasi. D.S

Oväntat fint

Ibland är livet oväntat fint. Som i dag.  

Ingen annan är som du

Min fina, fina vän och skrivarkompis Ann-Helén Laestadius har gett ut sin tredje (!) ungdomsbok om sameflickan Agnes och jag är så stolt över henne så att jag håller på att spricka.
Tänk om vi anat detta under våra första luncher tillsammans i Expressens personalrestaurang Två Drakar hösten 2001. Ibland går drömmar i uppfyllelse. Tänk på det.  

Titta så snygg den är. (Ett tack fick jag också. Underbart.)

Inga stickande eller skärande föremål

Hälsade på en vän som hamnat på samma avdelning som jag låg på i vintras.
Skyltarna på dörren satt fortfarande kvar.

 

Man kan inte veta allt, va?

- Kee Marcello.
- Ninni Schulman.
(Handskakning.)
- Trevligt att träffas.
- Ja, verkligen. Så du är... musiker?
- Ja. Jag spelade med ett band som hette Europe.

Jaha, ja. Där ser man.

(Denna lilla scen utspelade sig i morse medan vi båda väntade på ett presentera våra respektive böcker för en massa Bonnier-anställda - och jag känner mig fortfarande som en gammal tant utan koll, ett ufo som hoppade över hela 1980-talet.
Han var dock mycket ödmjuk och sympatisk, verkade nästan lite småimpad över att jag visste vilka Europe var.
För det gör jag faktisk. Tro det eller ej.)

Sommarkväll i Stockholm

Vin och långt kompisprat på Mosebacke i solnedgång.
Jag vet inte om det blir så mycket bättre.

Skriva är silver, redigera är guld

Ja, jag vet inte vad ni har för er denna soliga nationaldag. Själv sitter jag i köket med nerdragna persienner och redigerar läsprovet, som jag berättat om tidigare.

De rosa fälten till höger är ändringsförslag som min redaktör gjort. Mitt jobb är att godkänna ändringarna med ett klick. Ett ganska lättsamt arbete, alltså. Om man bortser från skammen.

Så här kan det till exempel stå i en rosa ruta:
Allmän kommentar. Många ”sa XX och YY”. ”Visst”, sa Petra och sträckte sig efter telefonen. ”Eller hur”, sa Magdalena och målade naglarna. ”Varför inte?” sa Christer och började steka köttbullar. ”Därför att det är tråkigt stilistiskt”, sa redaktören med en ödesmättad suck.
Eller så här:
"Nu närmar vi oss det flåshurtiga. Farligt nära gränsen, Ninni. Ska vi backa lite? Ja, det ska vi."

Det värsta med att skriva bok är att gång på gång tvingas konfronteras med sin egen uselhet.
Och det här är bara första vändan för den här boken. 318 återstår. Ungefär.

Förtydligande: Jag älskar min redaktör. Utan honom vore jag absolut ingenting. De upprepade bearbetningarna gör hela skillnaden. (Ibland är han jättesnäll också. För det mesta faktiskt.)

Det är tur att man har humor - och vänner

I helgen träffade jag tre gamla vänner, tre klasskamrater som följt mig genom grundskolan. Det roliga med våra möten är att vi skippar all form av lull-lull när vi ses någon gång per år och går direkt på kärnfrågorna. Dödsfallen, operationerna, sorgen, utbrändheten. Pang på.
Och så skrattar vi åt eländet mellan varven.

Den här gången visade det sig efter gissningsvis fem minuters samvaro att tre av oss fyra äter Zoloft. (Eller Sertralin, som det numera heter.)

- Haha, är det sant?
- Ja. Hur mycket äter du, då?
- En tablett.
- Jag också. Haha.
- Jag äter två.
- Jajaja, du ska ju alltid vara värst.
- Välkomna till Zoloft-klubben!
- Det går bra för oss, det får man säga ändå.
- Vi kanske ska ta och starta en Facebook-grupp.

Sedan vek vi oss dubbla där i gräsmatteslänten och skrattade så det fan i mig ekade över hela Lesjöfors.
Herregud, så skönt det var.

Miljöresearch i Hagfors



Tog bilen över till Hagfors för att kolla lite miljöer.

Kyrkogården bland annat.



En ganska solig dag

Och luft som gick att andas.

Maskerad

Om några timmar får jag besök här hemma hos mamma och pappa av en frilansjournalist från Karlstad. Med både block och kamera.
Gör nu mitt bästa för att klä ut mig till någon som liknar mig.

Min kamp

Jag har kommit en bra bit in i Knausgårds "Min kamp" nu. Den är rent magisk på sina ställen. Boken inleds med en träffande beskrivning av ett barnkalas i kretsen av ett föräldrakooperativ i Malmö; kläder och inredning, koderna mellan de vuxna, koderna mellan barnen, samtal som aldrig tar fart, morotsstavar och sockerfri tårta, känslan av klaustrofobi när man inte vet var man ska ta vägen med sitt vinglas och sin tallrik med couscousröra.

Närmast surrealistiskt blir det när Knausgård och hans flickvän stöter på Lars Norén i Stockholm, både på gatan och på kaféet Saturnus. Har man läst Noréns tjocka, innehållsrika dagbok känner man igen sig mycket väl.
Nu tas fotot från ett annat håll, men lika detaljerat.

Så här skriver Knausgård bland annat:
"Jag hade kommit fram till Sonyas nya butik, och funderade på om jag skulle gå in på Akademibokhandeln runt hörnet, köpa några böcker och sätta mig i kaféet där när jag plötsligt fick syn på Lars Norén på andra sidan gatan. Han hade en Nike-påse i handen, på väg mot det håll jag kom ifrån. Första gången jag såg honom var några veckor efter det att vi flyttat in i lägenheten här, det var i Humlegården, dimman hängde mellan träden, och mot oss kom en hobbitlik liten man helt klädd i svart. Jag mötte hans blick, den var svart som natten, och jag fick kalla kårar, vad var det för en människa? En trollkarl?"

Lite småroligt, så där. I alla fall något som avleder en stund.
Man får vara tacksam för det lilla.