Pocket

Brevbäraren ringde på dörren och gav mig ett paket från Månpocket. I det vadderade kuvertet låg två blanka, fina exemplar av "Pojken som slutade gråta".

Lite magi i vardagen.

En angenäm syn...

… på Coop Forum i Bromma. Plötsligt kändes den där handlingsrundan inte lika betungande längre.

Tillbaka på brottsplatsen

Det känns väldigt speciellt att prata böcker i Hagfors. I går var jag inbjuden till biblioteket och blev intervjuad i den runda aulan som nämns i "Pojken som slutade gråta".
Och folk var så snälla och söta och intresserade.

Äppelbjörnen stod kvar i sin monter i entrén också. Kikade lite efter Nils, men han syntes inte till.

Karlstad på lördag

På lördag (21/1) mellan klockan 12 och 14 kommer jag att berätta om nya boken (och signera) på Akademibokhandeln i Karlstad (Mitt i City).

Skulle bli så rackarns glad om ni kom och höll mig sällskap.
Bra, då säger vi så.

Ingalill for president!

Lyckan när någon fattar

Just nu lever jag lite som i ett vakum. Boken är tryckt och klar och på väg ut till läsarna. Själv kan jag inte göra någonting. Mer än att grubbla över vad jag egentligen skrivit. Kommer någon att förstå? Tycka om? Beröras?

Förutom förlagsfolket är det i stort sett bara mamma och pappa som läst hittills. Och att de gillade räknas inte riktigt.

Därför kändes det helt magiskt i går när den första helt oberoende läsarkommentaren på Adlibris såg ut så här.

Direkt från tryckeriet

Kolla! Min bok finns. I verkligheten. På riktigt.
Anlände till förlaget i dag. Själv håller jag till hemma hos mor och far och får nöja mig med att njuta av redaktör Häggbloms bild så länge.

I dag...

… gick boken i tryck.
Ofattbart.
Min bebis, min jobbiga kolikunge, har blivit stor och flyttat hemifrån.

Har fått låna några DVD-boxar av redaktör Häggblom så nu tänkte jag parkera mig i soffan fram till jul.

Just i dag är jag stolt

Det kom ett korr med bud för några timmar sedan. En text som ser ut som en riktig bok.
Jag får en klump i halsen av lättnad och stolthet. Tänk att det gick.

Nu är det klart!

Jag är yr i huvudet och har blodsmak i munnen. Men nu är manuset skrivet och ivägskickat.
Fatta!

Firar detta stordåd med en kopp te och tre små mandelskorpor.

Det tuffar på

Ni som minns inlägget "Så ska det bli en bok" undrar kanske hur det gått med manuslämningen.
Tack, ganska bra, svarar jag.
Förra veckan lämnade jag in det som den var, med luckor lite här och där, yr av trötthet. I går var jag på feedbackmöte på förlaget.
Eftersom jag varit med en gång förr var jag beredd på ganska omfattande förbättringsförslag, men kunde studsa ut på Sveavägen riktigt glad i hågen efteråt.

Karaktärerna, relationerna, polisutredningen sitter i stort sett. Om man bortser från visst småpill är min uppgift de närmaste två veckorna att lägga till mer hetta och rök och panik.  

Japp. Då kör vi. Nu ska det penslas.

Har förresten hittat det perfekta soundtracket, Melissa Horns nya album. Det börjar med låten "Destruktiv blues" och slutar med "Det känns ännu sämre nu."

Skriver, vankar runt

 

Punktar upp detaljer som ska läggas till, trådar som ska knytas ihop, saker som ska kollas upp. 

Bloggar inte så mycket.

Så ska det bli en bok

Eftersom att jag utgår ifrån att ni som hänger här är intresserade av hur det går till att skriva en bok så tänkte jag ta er med genom hela processen.
I dag fick jag ett mejl från min redaktör med höstens göra-bok-av-ett-manus-schema.

"Jag får manus 15 september och läser igenom snabbt för att ge dig allmän feedback*. Måndagen den 3 oktober är det skarpt läge och då börjar jag närläsa på allvar.

3 oktober börjar jag redigera**
17 oktober får du min feedback
31 oktober får jag ny version
7 november får du läsa igenom sista manusversionen
14 november lägger vi ut på korr
23 november skickas boken till tryck"

Det är ett teamwork det här, ska ni veta.




* Övergripande kommentarer om passager som bör strykas, byggas ut eller kastas om. Om trådar som känns obegripliga, övertydliga eller överflödiga. Levereras i separat dokument att funderas på. 
** Görs med penna direkt i manuset, som nu finns utskrivet på papper. Språkfel, stavfel, upprepningar. Med mera.  

Siljansfors - platsen där alla heter Hansson

Vy från landsvägen.

Om någon av er mot förmodan funderat över varför Magdalena heter just Hansson i efternamn kan jag berätta att det är en hyllning till min mormor och morfar Gun och Erik Hansson.
Morfar växte upp här, på Siljansfors två mil söder om Mora, och släkten bor fortfarande kvar.

(Kanske ni minns mitt tidigare inlägg om hyllan. Den satt i köket i det röda huset.)

Vy från ladugården.

Dörren till morfars vedbod.

Vy från landsvägen.

Dammen. Här lärde jag mig dyka.

Mormors och min stensamling. Eller det som finns kvar av den.

Dörrhandtaget. Minnet sitter i handen.

Pojken som slutade gråta

Jag måste säga att det känns lite märkligt att läsa om något som ännu bara är ett word-dokument i min dator i Forums vinterkatalog.
Och samtidigt väldigt fint.

Skriver, skriver, skriver

Jag har uppsökt en garanterat internetfri zon. Mammas och pappas friggebod.



Skriva är silver, redigera är guld

Ja, jag vet inte vad ni har för er denna soliga nationaldag. Själv sitter jag i köket med nerdragna persienner och redigerar läsprovet, som jag berättat om tidigare.

De rosa fälten till höger är ändringsförslag som min redaktör gjort. Mitt jobb är att godkänna ändringarna med ett klick. Ett ganska lättsamt arbete, alltså. Om man bortser från skammen.

Så här kan det till exempel stå i en rosa ruta:
Allmän kommentar. Många ”sa XX och YY”. ”Visst”, sa Petra och sträckte sig efter telefonen. ”Eller hur”, sa Magdalena och målade naglarna. ”Varför inte?” sa Christer och började steka köttbullar. ”Därför att det är tråkigt stilistiskt”, sa redaktören med en ödesmättad suck.
Eller så här:
"Nu närmar vi oss det flåshurtiga. Farligt nära gränsen, Ninni. Ska vi backa lite? Ja, det ska vi."

Det värsta med att skriva bok är att gång på gång tvingas konfronteras med sin egen uselhet.
Och det här är bara första vändan för den här boken. 318 återstår. Ungefär.

Förtydligande: Jag älskar min redaktör. Utan honom vore jag absolut ingenting. De upprepade bearbetningarna gör hela skillnaden. (Ibland är han jättesnäll också. För det mesta faktiskt.)

Miljöresearch i Hagfors



Tog bilen över till Hagfors för att kolla lite miljöer.

Kyrkogården bland annat.



Åska och dunder och manusjobb

Det har åskat över Kreta i dag. Och hela eftermiddagen har regnet öst ner.
Tur för mig det. Eller i alla fall för manuset.

Efter dagens sittning vid datorn har jag nog 50 hyfsade sidor att skicka till min redaktör. Kanske. Eller i alla fall 49. (Nästa "stycke" är så långt att det nog skulle bli 54 sidor om jag tog med det och den typen av överdrifter tänker jag inte syssla med.)

Nu dricker jag lite vitt vin för att fira min alldeles enastående prestation.
Skål.

Skrivrapport

Jaha. Hur går det då? Med skrivandet?
Tackar som frågar, det går framåt. Hurra!
Jag är exempelvis inte längre rädd för mitt manus, vilket kan vara en fördel. Jag kan till och med se att det har vissa positiva sidor. (I dubbel bemärkelse.) Jag kan koncentrera mig. Jag tycker att det är roligt.
Hurra igen!

Just nu putsar jag på de där femtio första sidorna som ska ingå i läsprovet, gör om vissa saker enligt den feedback jag fått från förlaget, lägger till mer miljö, mer känsla, fler dofter. För så här jobbar jag: Först skriver jag mycket dialoger, gör en stomme, en skiss av berättelsen. Sedan går jag tillbaka och använder mer färg, tunnare penslar.
Gång på gång.

Varpå jag till sist stryker hälften. Men det är en annan historia, som jag kan berätta om sedan. Om ni är med då.