I helgen träffade jag tre gamla vänner, tre klasskamrater som följt mig genom grundskolan. Det roliga med våra möten är att vi skippar all form av lull-lull när vi ses någon gång per år och går direkt på kärnfrågorna. Dödsfallen, operationerna, sorgen, utbrändheten. Pang på.
Och så skrattar vi åt eländet mellan varven.
Den här gången visade det sig efter gissningsvis fem minuters samvaro att tre av oss fyra äter Zoloft. (Eller Sertralin, som det numera heter.)
- Haha, är det sant?
- Ja. Hur mycket äter du, då?
- En tablett.
- Jag också. Haha.
- Jag äter två.
- Jajaja, du ska ju alltid vara värst.
- Välkomna till Zoloft-klubben!
- Det går bra för oss, det får man säga ändå.
- Vi kanske ska ta och starta en Facebook-grupp.
Sedan vek vi oss dubbla där i gräsmatteslänten och skrattade så det fan i mig ekade över hela Lesjöfors.
Herregud, så skönt det var.
Du är tamejfan bäst Ninni! Här kommer en bamsekram från en som pumpar astmamedicin, knaprar levaxin och som än så länge kommer ihåg den dagliga vitaminen (som inte får plats i dosetten).
SvaraRadera