torsdag 5 maj 2011

Ringmärkt

Många gånger under årens lopp hade jag funderat på hur det skulle kännas att ta av sig de där ringarna, den smala förlovningsringen och mormors omgjorda vigselring med diamanten.
Och när man väl lirkat av dem, vad gör man då? Gömmer dem långt ner i en byrålåda? Kastar dem på ett symboliskt vis i havet? Smälter ner dem? Lämnar in dem på pantbanken och köper nya skor för pengarna?

När det var dags råkade jag hitta en liten portmonä på botten av min handväska. En hjärtformad, i rött skinn, med dragkedja längs kanten. Jag såg hur mina händer öppnade blixtlåset och plockade ut de två ihopvikta tjugorna som låg där. Hörde ringarna klirra svagt mot varandra när jag hällde ner dem i mörkret.

Medan jag studerade hudvecket som mejslats fram i fingret under årens lopp plockade jag upp mobilen och knappade in ett snabbt sms.
"Har tagit av mig ringarna nu. Så du vet. Kändes lite som att dra av ett plåster."

Jag har fortfarande ingen aning om hur man gör. Den hjärtformade portmonän ligger kvar i väskan. Antagligen kan man höra guldringarna skramla där inne om man skakar på den.
Men det gör jag inte.

8 kommentarer:

  1. Fint att du är igång igen! Hjärtkramande inlägg. Anja

    SvaraRadera
  2. Jag har en gammal förlovningsring som ligger och skräpar någonstans. Vi kanske kan samla ihop gamla ringar, tillverka ett par maracas, starta en rytmsektion och dansa lite?

    SvaraRadera
  3. Mina föräldrars gamla ringar smältes ner och gjordes om till min Schulmansring! Du har ju två barn så till den ena borde det väl räcka iaf! Kram på dig.

    SvaraRadera
  4. som poesi. kram ceciliaö

    SvaraRadera
  5. Men hjärtat. Vad roligt att du bloggar igen, jag har kollat lite då och då.
    Vad jobbigt med allting. Jag har själv varit barn i en skilsmässa och vuxen i en (eller nja, jag var 24, ett brådmoget giftermål kan man säga) och det är så kasst och jobbigt och förvirrat och sorgligt. I retrospektiv var det dock väldigt bra beslut, båda gångerna. Men det är så sorgligt med alla drömmar som inte får bli av. Vi skulle ha en dotter som skulle heta Ellen, till exempel, nu får hon aldrig bli till. Men å andra sidan finns nu tre andra barn som inte skulle blivit till annars. Du vet det där med dörrar som stängs och andra som öppnas, jaja, roligt att du bloggar igen i alla fall!

    SvaraRadera
  6. Läst ikapp alla inlägg sedan den nya bloggen startat!

    Min förlovningsring ligger i en tändsticksask som min son givit mig i julklapp första julen som skild.För han är/var det mycket viktigt att ringen vårdas ömt från tiden när hans mamma och pappa älskade varandra.

    http://jagochminasma.wordpress.com/2009/12/25/ny-forvaringsplats/

    SvaraRadera
  7. Läser också ikapp. Nu åtta år efteråt jag tog av ringarna har jag beslutat att ge min vackra vigselring till dottern i 18-års present. Tycker det är så fint att hennes föräldrars namn står i den och att det vi:et blev hon.

    SvaraRadera