måndag 16 maj 2011

En morgon vaknade jag och upptäckte att jag var död

Jag har alltid älskat att läsa andras dagböcker. Alltså, inte tjuvläsa, men publicerade dagböcker har jag svårt att hålla mig ifrån. Jag vet inte hur många jag har plöjt genom åren. Linda Skugges, Lars Noréns, Sylvia Plaths, Joyce Carol Oates...
Även självbiografska och omskrivet självutlämnande böcker lockar. Givetvis har jag läst Carina Rydbergs "Den högsta kasten". Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" köpte jag så fort den kom ut och nu har jag beställt andra delen av Karl-Ove Knausgårds "Min kamp". Den första delen sträckläste jag i mellandagarna.

Det är något med det autentiska och även hänsynslösa som fascinerar. Samtidigt som jag känt att jag aldrig skulle våga göra något liknande. Mitt bloggande och mitt dagboksskrivande har alltid varit vitt åtskilda.
Hej, dubbelmoral.

Därför tänkte jag nu, denna afton, låta er läsa lite i min dagbok. Rakt av. Inga krusiduller. (Kanske ger det lite motvikt - och bakgrund - till mina rosa inredningsinlägg.)

19 februari 2011
En morgon vaknade jag och upptäckte att jag var död. Det var en märklig upplevelse. Nu ligger jag på S:t Görans sjukhus och försöker hitta ett ljus som inte finns. I alla fall inte när jag inte äter ångestdämpande. Att N. och jag ska skiljas är en sak. Det har jag insett varit det enda rätta under lång tid. Men det värsta är att jag inte har något hem, ingen ork och ingen kraft att vara en bra mamma åt mina underbara barn. Detta skrämmer mig så oerhört. Egentligen vet jag inte om jag borde skriva den här dagboken. Varför dokumentera något man bara vill komma ur och glömma? Men kanske är det bra att föra en sorts loggbok när man varit ända nere i helvetet och förhoppningsvis vänt. Jag hoppas i alla fall vid gud att det är så.
Träffade barnen idag för första gången sedan i måndags. Mamma kom hit med dem och vi gick ner till Fridhemsplan och fikade på Thelins. Undrar så vad de tänker. Älskar dem så oerhört. När jag kom tillbaka hit och mamma hade åkt bröt jag ihop och bara grät. Sedan såg jag på Melodifestivalen med några andra här på avdelningen, vilket kändes skönt. Tycker mycket om många av dem.
Nu ska jag ta en sömntablett och försöka sova utan att drömma.

21 februari 2011
En förhållandevis bra dag utan gråt och ångest. Men jag känner mig trött, helt utmattad. Sover mycket.
H. kom hit i dag och följde med mig ner till bibblan vid Fridhemsplan så att jag kunda mejla iväg ett synopsis till Karin på Forum. Kändes bra att få vara lite duktig och vanlig. Somnade sedan men lyckades ändå jobba lite med manuset en stund på kvällen. Även det kändes bra. Ska prioritera det nu, att sova, äta, vila och skriva. Inte tänka för mycket på framtiden.
Just nu ser jag fram emot att skapa ett eget hem för mig och barnen. Kanske känner jag annorlunda i morgon, men jag är djupt tacksam för ljuset jag kan skymta någonstans långt där borta. Mest av allt just nu vill jag sova i samma säng som barnen, nära, nära.
Så, dags för en sömntablett och hoppas på en hel lång natts sömn. Och på att jag vill vakna i morgon.

28 februari 2011
"God morgon", säger sköterskan och sätter sig på huk bredvid sängkanten. "Hur är det idag?"
Min enda tanke, min enda vilja, är att inte vakna. Vad som helst för att slippa vakna.
"Okej", säger jag och försöker mig på ett litet leende.
Sköterskan tömmer ut två tabletter ur en dosett i min hand, Zoloft och Oxascand, har jag lärt mig. Pappersmuggen gör att vattnet också smakar papper och jag dricker inte mer än vad som behövs för att svälja tabletterna.
När hon lämnar mig lägger jag mig ner igen, försöker hitta en anledning att gå upp. Hittar ingen. Är inte ens hungrig. Var är min kraft?
Efter frukosten kommer två ur personalen för att leta igenom mina saker. En rutin. Jag ligger på sängen och läser. De skojar om att de kan mutas med godis och jag skojar tillbaka. Stickningen, den rosa halsduken jag håller på med och som jag gömt i nedersta byrålådan, låser de in i garderoben. Jag fortsätter skoja. Är en rätt behändig patient skull jag tro. Enkel. Anpassningsbar. Det är väl därför jag ligger här kanske.

9 kommentarer:

  1. Oh my god. Där nere har jag aldrig varit, och det önskar man ju ingen annan heller. Hoppas du kommit upp för gott.

    En liten fråga bara: Det är du som är den riktiga Lisbeth Salander va?

    SvaraRadera
  2. Nej, detta önskar jag ingen annan heller. Det fina är att man kan komma upp och ut i ljuset igen.

    SvaraRadera
  3. (Ja, det är jag som är den riktiga Salander. Men berätta inte för någon, okej.)

    SvaraRadera
  4. Oerhört berörande och bra. Starkt. Får Norén-vibbar (in a good way!).

    SvaraRadera
  5. Vad starkt och modigt av dig att berätta det här!

    Vore intressant att få höra fortsättningen, hur du kom upp ur depressionen.

    SvaraRadera
  6. Vilken ynnest att få läsa dina dagboksanteckningar från mörkret.

    Jag gillar att läsa dig när du skriver om ytligheter, men när du skriver om viktiga saker är du fantastisk. Jag hoppas att du kommit ut på andra sidan nu.

    SvaraRadera
  7. wow. starkt i dubbelbemärkelse. det som inte dödar härdar, och alla fina kloka människor jag älskar har alltid krisat bottenlöst minst en gång. de skrämmer mig inte. det är de andra som gör mig rädd. de som bygger om sina kök och badrum och gillar att grilla på sommaren. scary shit.

    SvaraRadera
  8. Tack för att du delar med dig av svåra stunder, att du visar att man kan vara nere på botten och vända.

    Jag hoppas innerligt att du mår bra idag.

    SvaraRadera
  9. Tack för att du vågar skriva om depression, ångest och psykavdelning. Jag har make, två underbara barn, pojkar, en "bra" utbildning, ändå har jag varit o vänt längst ner i djupet av själen ett par gånger. Jag har tagit mig upp, ska göra det igen, även om det är så tungt i vardagen.

    Kram

    SvaraRadera