söndag 11 september 2011

11 september 2001


Det började som en vanlig måndag. Jag promenerade den korta sträckan från lägenheten på Stagneliusvägen i Fredhäll till Expressen. Vårt nyhetslag gick på vårt pass efter femdagarsledigheten och det var lite lojt hälsande, uppackande av datorer och kaffedrickande.
Och som vanligt stod tv-apparater påslagna överallt; på skrivbord, på bokhyllor, hängande i taket. Olika kanaler.

Rätt som det var fick någon se ett hus stå och ryka på ett bord på sportredaktionen intill.
"Vad är det där för nåt?"
"Brinner det?"
"Det ser ut som en cigarett som ryker."
Ljudet höjdes, men inget hördes. En tyst bild bara.

Så småningom dök en kvinnlig reporter upp med mikrofon i handen, förvirrad i den soliga New York-morgonen.
Nu var nästan hela redaktionen samlad runt den lilla tv-apparaten.
"Det är ett flygplan som kraschat", försökte vi förklara för varandra.
"Ett flygplan?"
"Ja, tydligen."
Röken hade blivit tjockare nu, svartare.

Så kom det andra planet in i bild, i en båge över den ljusblå himlen. Välregisserat. Äckligt perfekt.  

En lång stund stod vi alldeles stilla och tittade. Om och om igen såg vi planet explodera, elden spruta ut ur det andra tornet.
Om och om och om igen.

Pentagon, Vita huset. Världskrig.

På natten låg pommes frites, Big Mac-kartonger och bildutskrifter av rasande torn och gråtande människor täckta av aska i drivor över det ovala bordet vid desken.

Det började som en vanlig dag. Slutade som något helt obegripligt.

Vad gjorde ni i den sekund när ni fick veta?

15 kommentarer:

  1. Jag befann mig i luften på ett flygplan på väg mot Indien när attentatet inträffade. Personalen ombord var kloka nog att inte informera oss om vad som hade hänt, så medan paniken spreds här hemma satt jag lyckligt ovetande på flyget, glad över att äntligen vara på väg till Indien igen. Jag nådde Delhi mitt i natten och spenderade ett antal timmar på flygplatsen innan jag tog nästa flyg vidare till nästa stad. När jag landade vid vår slutdestination visste jag fortfarande inte vad som hänt. Inte förrän en indisk vän berättade vad som hade hänt gick det upp för mig. Då hade nästan ett dygn gått sedan flygplanen kraschade in i tvillingtornen. Visst var det en stor grej i Indien också, men där är man ändå på något sätt vana vid terrorattacker och det utbröt inte någon kollektiv panik, utan läget var lugnt. Det var först när jag tog mig till ett cybercafe och öppnade min mailbox som jag förstod hur skräckslaget det varit här hemma. Boxen var fylld med rädda och oroliga mail. Just då kändes det rätt skönt att befinna sig en bit bort och se händelserna ur ett litet annat perspektiv.

    SvaraRadera
  2. Jag var 18 år och gick någon gång på eftermiddagen från min praktikplats på Hotell Bilan i Karlstad. På vägen därifrån gick jag in på en liten tobakshandel för att handla något, har glömt vad, men förmodligen typ choklad. Det var en fin höstdag minns jag. Jag stod där i kassan och skulle betala och på en liten tv vid spelhörnan såg jag de brinnande tornen. Overkligt. Jag blev kvar där inne länge, tillsammans med en salig blandning människor. Bisarrt. Ofattbart. Overkligt.

    Pst. Den 11 september 2011 var en tisdag.

    SvaraRadera
  3. Jag var höggravid med mitt första barn, som föddes några dagar senare. Hade just hämtat min man på jobbet, vi skulle på ett husbyggarmöte men kommer inte långt. Han arbetade som börsmäklare då och det är hans chef som vrålar i luren "kom tillbaka, terrorattack i New york, fritt fall på börsen". Sedan slängde han på och jag fick göra en olaglig usväng tillbaka. Släppte av honom, åkte hem till Fredhäll (där vi också bodde på den tiden!) och satt resten av dagen fastklistrad i soffan. Det kändes som om livet aldrig skulle bli detsamma mer, och det blev det heller inte.

    SvaraRadera
  4. Jag satt på kontoret och jobbade när jag hörde en kollega berätta för en annan att ett plan kört in i World Trade Center, och hon skrattade när hon sa det, för hon greppade inte allvaret.

    Jag försökte gå in på aftonbladet.se men det var helt omöjligt.

    Sen satt jag framför tv:n och stirrade i två dagar.

    SvaraRadera
  5. Jag var fjorton, hemma från skolan dunderförkyld och mamma kommer och knackar på dörren och berättar att ett flygplan kört in i tornen, jag förstod inte. Jag gick in i vardagsrummet och då kom ett till plan, sen satt hela familjen klistarde framför bilder som visades om och om igen. Alla papper som flög i luften, människor som hoppar från fönstren. Pappa som försökte förklara och svara på mina frågor, frågor som tonåringar ställer, frågor det inte fanns svar på.
    Jag bodde på landet då och i takt med att folk kom hem från sina jobb samlades grannar hos varandra och spontanfikade för att samtala.

    SvaraRadera
  6. Jag var 21 år, pluggade i Umeå och levde ett bekymmersfritt liv. Jag hade eftermiddagen ledig, och teven stod på. Jag hörde "experter" säga att planen hamnat av misstag i tornen, och att det inte var meningen. Jag kände då, och känner nu en enormt olustig känsla. Tänk att någon kan planera något så hemskt!

    SvaraRadera
  7. Jag satt på en föreläsning. Det var rast och en tjej i klassen lyssnade på radion i lurar eller pratade i mobilen, kommer inte ihåg vilket. Hon började referera vad som hände och först trodde vi andra att hon skämtade, eller att någon skämtade med henne. Föreläsningen hade handlat om USA och kalla kriget, och det var så bisarrt att få reda på något sådant i den situationen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att många människor i fattiga länder skulle få betala...

    SvaraRadera
  8. Jag var på jobbet när min kollegas son ringde och talade om vad som hade hänt. Vi fick igång en tv precis som det andra planet flög in i tornet. Det tog ett tag innan vi fattade att det var ytterligare ett plan och inte "bara" bilder från det första. Jag kunde inte riktigt tro att det var ytterligare ett plan som flög in i nästa hus. Även om vi alla såg att det redan rök från det första tornet så var det så ofattbart att det skulle kunna vara två olika plan som krashade in i två olika hus. Jag kommer väldigt tydligt ihåg bilderna som sändes från New York den dagen. Jag kan fortfarande komma ihåg den chockade stämningen som vi alla upplevde när vi såg människor kasta sig ut genom fönstren så långt upp i luften. Helt fruktansvärt det som hände.

    SvaraRadera
  9. Jag hade precis kommit hem till brorsan, vi brukade ses med våra små (Saga var 9mån & Lukas var 11mån). När jag kom in i hallen ropade Jan att ett flygplan flugit in i World Trade Center. Vi bänkade oss vid tv:n och såg det andra planet flyga in i torn nummer två. En helt obeskrivlig känsla. Sen satt jag som klistrad framför tv:n i flera dagar, köpte alla kvällstidningar jag kom över (som jag givetvis har sparat) och idag känns det fortfarande lika overkligt när man ser alla klipp från händelsen...

    SvaraRadera
  10. Satt på naturvetenskapslektion i gymnasiet. TV rullades in och vi satt och tittade. Minns inte vad jag tänkte. Trist för dem, antar jag.

    SvaraRadera
  11. Kom hem tidigt den dagen av någon anledning. Satte på TV'n och satt mig i soffan. Blev sittande där i många timmar med tårarna rullandes ner för kinderna i chock. Kan fortfarande förnimma känslan av den dagen.... USCH!
    Kram

    SvaraRadera
  12. Pa vag till jobbet har I New York. En perfekt sensommar dag med klabla himmel. We will never forget. Och det var en tisdag.

    SvaraRadera
  13. Någon kom och sa: ett plan har kört in i FN-byggnaden (ja, det visade sig fel). Vi slog på tv:n och blev sittande. Nästan som i trans. Det var obegripligt. Vi såg bilderna igen och igen och fattade ändå inte riktigt att det hände. Någon föreslog: ring Bruce Willis. (Han brukar ju reda upp de flesta situationer på tv). Så obegripligt var det för oss i början.
    /Yvonne

    SvaraRadera
  14. Jag var på nollning på Lunds Tekniska högskola och vi höll på att måla nånslags logotyper på asfalten. Öl och overaller och en fin höstdag. Plötsligt började ryktet sprida sig. Folk började ringa till sina föräldrar, någon försökte ringa sin au pair-familj i new york, någon hämtade en radio. Det gick rykten om andra plan på väg mot andra krascher. Målningen och stämningen kom av sig. Jag kramade en kille i klassen hårt och vi pratade lågt om vad vi trodde skulle hända härnäst. Vi blev ihop den våren och är det fortfarande.

    SvaraRadera
  15. Tina Johansson1 oktober 2011 12:14

    Jag jobbade kväll i hemtjänsten. Vi hade en vårdtagare som ständigt hade CNN på... När vi kom dit trodde jag att han hade satt på en film... Tog en stund innan jag förstod att det var på riktigt...
    När jag kom hem ringde jag mina barns pappa - pojkarna var hos honom då - var på något sätt tvungen att veta att allt var bra med dem...jag var övertygad om att det var världskrig på gång...
    Några veckor kom den stora katastrofen i vårt liv... Barnens far tog sitt liv...

    SvaraRadera