Lunch utan smink

Om några timmar ska jag äta lunch i Vällingby tillsammans med två av mina medpatienter från avdelning 24 i vintras.
Funderar på att skippa sminket, ta den gröna munkjackan och dra upp huvan över huvudet. Så att de känner igen mig, menar jag.

Smurf-premiär

Nu skulle man ju kunna tro att det enda vi sysslar med i den här familjen är att ränna runt på bio och premiärer. Så är det ju inte riktigt. Ni känner ju mig. Men skit samma.

I dag har det i alla fall druckits champagne till lunch och setts Smurf-film.  

Kändisar vi lyckades lokalisera i vimlet: Charlotte Perrelli, Joe Labero, David Hellenis och han, Owe,  som hade nåt djurgymnasium och brukade vara på barn-tv för hundra år sedan. Sundström? Sandström? Sandberg? Jaja. Hur som helst. 

Det var en trevlig eftermiddag. 

Ett klokt råd

Jag är inte den som oombedd brukar slänga livsråd omkring mig. Men här ska ni få ett. Och lägg nu detta på minnet.
Ät aldrig tolv ballerinakex på mindre än tio minuter.
Aldrig. Någonsin. Hör ni det?
Aldrig.

Himmel och helvete

Sitter vid köksbordet, dricker te och skriver dagbok. Bläddrar lite i den. Sommaren i snabbversion. 
Inser att det är inte så konstigt att jag är en aning trött och orkeslös för tillfället. Lite matt, så där.

Om ni får läsa?
Kanske.

Robin Hood i 5D

I dag provade jag på det här med att lämna hemmet och vistas bland andra människor. Ovant.
Hade fått inbjudan till invigningen av Sveriges första 5D-biograf i Kista Galleria. Och gratis är gott, som ni vet.

Ja, det var inte bara gott, det var riktigt kul att se film med vibrationer och dofter och luftblås.
Dessutom var Marion inget jävla mähä, som stod och såg vän och stjärnögd ut, utan värsta pilbågsskyttehjältinnan.
Sånt gillar vi. Oj, vad vi gillar.

Fredagsmys

På väg till tvättstugan. Fredag kväll, klockan 22.04.

En grej som är bra med hösten...

... är att jag kan börja använda snyggkängorna jag köpte i våras. Äntligen.

Kvällens dikt

Av Tomas Tranströmer.

Gick en promenad

Såg en fin blomma och träffade en väldigt kelig katt. Det var väl trevligt.

Dagens arbetskläder

Plus mysbyxor, tofflor och hårsnodd.

När smaken är som baken

Att fixa frukost till två barn kräver sina olika matprodukter:
Bröd, laktosfritt smör, vanligt smör, kaviar, leverpastej, laktosfri mjölk, vanlig mjölk, flingor, vaniljyoghurt, kanelknäcke och juice.

Egentligen är det konstigt att de inte slåss oftare.

Nöden är uppfinningarnas moder

Anta att den enda osthyvel man äger befinner sig instängd i en diskmaskin i full aktion.
Anta att man är väldigt sugen på några kvällsmackor.

Lösningen: Potatisskalare.

Ni kanske tänker i de här banorna mest hela tiden. Det gör inte jag.
Därför tilldelar jag mig själv aftonens Tänka Utanför Lådan-pris. Bara sådär.
Vem vet vad jag hittar på här näst.

Fina ni!

Vilket skönt (och allt större) gäng det är som hänger här.
Ni är så fina.

Ville bara säga det.

Andetag i mörkret

Plötsligt slog det mig; vilken utomordentligt fin dag det har varit.
Stillsam och enkel.

Lugn morgon, lämnade två harmoniska barn i skolan, sedan hem till kaffet, datorn och soffan. Förflyttade mig mentalt till en lördagseftermiddag i Hagfors. Kände mig nöjd med arbetsinsatsen. Sov i en halvtimme.
Hämtade barn som fortfarande mådde bra, löste ut bokpaket (Majgull Axelssons nya, bland annat) i mataffären, bytte två Triss-vinster mot nya lotter i tunnelbanekiosken. (Sonen vann 25 kronor igen!)
Fiskpinnar, ärter, ris och remouladsås. Plockade undan i köket. Broderade lite, spelade spel (rymdfrågesport), lyssnade på barnens lekar. Kvällsmat och lite Fångarna på fortet.
Nu dator (mera bokskriv), te och levande ljus. Två barn i sängen. Andetag i sovrumsmörkret.  

Tacksamheten.

Vilket toppenår...

Tittar av en händelse igenom visitkorten som samlats i plastfickan i årets kalender. Familjerådgivning, bodelningsjurist, sjukvård...

Det är ju tur att man har viss humor, trots allt.

Skolstartschocken

Väckarklocka och upprop och nya skolväskor och trånga korridorer och "hej, hur har sommaren varit, jättebra, själv då" och köpa inneskor och orientering vecka 36 och schema och telefonlistor och gympa på måndagar och regnkläder och frukt och lusepidemi och "hejhej" och "jättebrafaktiskt".

Jättejättebra.

Morgon i vitt

Yin och yang i kvällssol

Eller:
Allt handlar om hur man beskär verkligheten.

Haiku

minns dina händer
och hör plötsligt så tydligt
allt du aldrig sa

Mor och far har jobbat lite

Mätt och borrat och skruvat och spikat.

Lingon och verktyg

Mor och far har kommit på helgvisit.

Så ska det bli en bok

Eftersom att jag utgår ifrån att ni som hänger här är intresserade av hur det går till att skriva en bok så tänkte jag ta er med genom hela processen.
I dag fick jag ett mejl från min redaktör med höstens göra-bok-av-ett-manus-schema.

"Jag får manus 15 september och läser igenom snabbt för att ge dig allmän feedback*. Måndagen den 3 oktober är det skarpt läge och då börjar jag närläsa på allvar.

3 oktober börjar jag redigera**
17 oktober får du min feedback
31 oktober får jag ny version
7 november får du läsa igenom sista manusversionen
14 november lägger vi ut på korr
23 november skickas boken till tryck"

Det är ett teamwork det här, ska ni veta.




* Övergripande kommentarer om passager som bör strykas, byggas ut eller kastas om. Om trådar som känns obegripliga, övertydliga eller överflödiga. Levereras i separat dokument att funderas på. 
** Görs med penna direkt i manuset, som nu finns utskrivet på papper. Språkfel, stavfel, upprepningar. Med mera.  

Uschan puschan ingen dusch

Min vän Victoria är inte bara trevlig. Hon är sjukt begåvad också.
Läs hennes barnvers om sommarlov på lantstället.

Lennart Hellsing, släng dig i väggen.

Kvällspromenad i grönt

Dagens impulsköp

En ring som ser ut som ett skärp. Tyckte jag var roligt.

Att överlista sig själv, del 2

 

En sätt att göra det lättare att komma igång vid nästa skrivpass, har jag märkt, är att sluta när man är inne i ett flow. Gärna mitt i en scen, mitt i en dialog, mitt i en mening.  

Man lämnar då datorn med en trevlig känsla inombords. Och en vilja att återvända.

Ni som skriver, har ni några andra smarta tips?  

Svar på en fråga

Hur vet man att man vågar? När når man gränsen för att våga lämna det trygga för det som man tror att man vill? Vad/när "vågade" du lämna din anställning för att skriva dina egna böcker? (Det kanske inte var en så stor grej för dig isåfall kan du bortse från min fråga).
Jag är civilekonom och har kommit in på psykologprogrammet (2:a gången jag sökt, förra gången lät jag mitt rationella jag bestämma mig för att tacka nej till platsen). Jag är nog dock fortfarande för feg.
/Lotta

Svar: Hej Lotta! Jag vågade inte lämna någon anställning för att skriva på heltid. "Flickan med snö i håret" skrev jag till största delen på kvällarna när barnen somnat. Givetvis drömde jag om att kunna skriva på heltid, men det var absolut inget jag räknat med att någonsin kunna göra. Möjligtvis vara tjänstledig längre perioder då och då.
Men så förra året lades sajten där jag jobbade som webbredaktör ner. Slumpen? Ödet? Livet är märkligt. (Just nu funkar det ekonomiskt att bara skriva, så jag behöver inte söka andra jobb.)
Jag tror så här: Om man vet vad man vill innerst inne, vart man är på väg, så hittar man så småningom stigarna som leder åt rätt håll. 
Känn efter med magen. När det är dags kommer du både att hoppa och landa på fötterna.
Lycka till!

Och sedan?

Vad ska det ska bli, det här? En duk eller en kudde?
Ska jag fylla det vita (ickebroderade) med färg för att göra det hela lite mer uppkäftigt, mindre traditionellt?
Hm.
Vad tycker ni?

Belöningen

 

Det tog sin tid. Men det gick. 

10 000 tecken. Yes!

Att överlista sig själv gång på gång på gång

Utsikt från ett köksbord.

Jag vet ju det, ändå måste jag påminna mig själv med jämna mellanrum. Att det här med att skriva bok handlar mer om siffror än om bokstäver. I alla fall för mig.

När bokmanuset breder ut sig över sidorna och känns som en oformlig barbapappafigur måste jag ha något konkret att hålla mig till. Jag har nu haft en period av funderingar och omkastningar. Scener har bytt plats, text har strukits ner. Det är då lätt att hamna i en känsla av att inte komma framåt, trots att man suttit i timmar framför datorn, inte tänkt på något annat.

Och det är framåt man ska. Ju.

Att säga till sig själv att "i dag ska jag skriva så mycket jag bara kan" funkar inte för mig. (Se nedanstående inlägg...) Kanske för att "så mycket jag bara kan" aldrig kan bli nog.

Nu är det 10 000 tecken per dag som gäller. Punkt. Sedan är det fri lek, klapp på axeln och en chokladbit.
Hur många gånger måste jag påminna mig om detta?

Känner redan hur nöjd jag kommer att vara när jag uppfyllt dagens kvot.
3 000 tecken är gjorda hittills, 7 000 kvar.
Framåt, som sagt.

Saker man kan göra en lördagseftermiddag...

... istället för att skriva på sitt bokmanus:

Läsa, skicka sms, gå planlöst fram och tillbaka, byta kläder, dricka mineralvatten, sätta upp håret i hästsvans, prata i telefon, plocka ur diskmaskinen, slå på radion, slå av radion, titta ut genom fönstret, äta bullar, facebooka, sopa köksgolvet, linda in sig i en filt och lägga sig på soffan och dumstirra rakt ut i luften jättejättejättelänge.
Alltså, jättelänge.

Så kan man blogga också. Tur det.

Tomheten...

... och tystnaden när cirkusen dragit vidare.

Rävsovningen och verkligheten

Storasyster fixade tårtan.

Det skulle ju sovas räv. Sas det.
Vad som hände i själva verkligheten var följande:
Klockan 05.20 står en pojke bredvid min säng och tittar på mig med stora och alldeles extremt klarvakna ögon.
"Mamma, det räcker med om ni sjunger en sång."

Men gud så bra, tänkte jag. Vilken tur.

När klockan var halv sju hade det sjungits, hurrats, öppnats paket, ätits tårta och skrapats trisslotter från mormor och morfar. En kvart senare tror jag att legopolisbåten var färdigbyggd också.
Men då låg jag och vilade lite middag. Typ.

(Läser ett blogginlägg från hans femårsdag och kan bara konstatera att han är sig precis lik. Fortfarande extra allt. Ända in i kaklet.) 

På begäran - recept på chokladbiskvier

Sätt ugnen på 175-200 grader.

Riv 300 gram mandelmassa och blanda med en äggvita till en smidig smet. Klicka ut smeten till 15 kluttar på en plåt täckt med bakplåtspapper. (Tips från experten: Forma kluttarna runda, ca 5 cm i diameter, och jämntjocka med något vattenfuktade fingertoppar. Det är geggigt och klistrigt som satan.)

Grädda i mitten av ugnen i 10-12 minuter. Lossa bottnarna försiktigt och låt dem kallna på ett galler.
Ta en välförtjänt paus.

Blanda sedan 100 gram smör, 1 dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker och 2-3 tsk kakao till en jämn kräm. Bred den lite toppigt på undersidan av de svala bottnarna.
Ställ dem sedan i kylen i minst en timme.
Dags för ännu en paus, med andra ord.

Smält 100-125 gram blockchoklad. Förslagsvis i mikron. (Jag brukar ta hälften ljus och hälften mörk.)
Doppa ovansidan av kakorna i chokladsmeten och låt stela.

Känn dig sjukt nöjd med dig själv.

Nemas problemas, morsan

Eftersom morgondagens födelsedagsbarn normalt sett kliver upp ungefär tre, fyra timmar före oss andra är det här med uppvaktning på sängen en lite småknixig historia. I alla fall om man är ute efter att väcka och överraska.

Men de flesta problem har en lösning. Så även detta.

"Det är lugnt. Jag sover räv."

Uppdraget utfört

Hepp!

Barnen är tillbaka

Och de 278 gosedjuren. Oordningen är återställd.

Baka, baka liten kaka

Morgondagens födelsedagsbarn har beställt chokladbiskvier. Så nu är det bara att sätta igång.
Hoppas att jag minns hus gasspisugnen funkar.

Slussen - Blackeberg

Slussens tunnelbanestation runt midnatt.
På vägen hem fick jag höra en lång monolog av en man som berättade för sin kompis om sina försök att googla fram hur man gör bombvingar.
Bombvingar.
Jag lärde mig visst något nytt i dag också.

Förmiddagspromenad i Judarn-skogen

Blackeberg och skyltarna