torsdag 25 augusti 2011

Gick en promenad


Såg en fin blomma och träffade en väldigt kelig katt. Det var väl trevligt.


5 kommentarer:

  1. Ah, söt katt! Låg den bara i din väg? :-)

    SvaraRadera
  2. Hej Ninni,
    En sak som jag alltid imponeras av när jag läser deckare är just hur författare lyckas få en utredning att låta trovärdig. Detta oavsett om det är en polis/dektektiv som leder utredningen i boken, eller en "vanlig" person.
    Jag skulle gärna vilja höra mer om hur du tacklar den biten. Hur tar du dig från a till ö när det gäller själva brottslösandet eller när det gäller att ta sig från brottet till upplösningen (dvs exklusive alla personliga relationer).

    Har ännu inte läst din bok men har den som nästa läsning på listan så fort jag är klar med min nuvarade (knausgård, del 2... bara runt femtio sidor kvar).

    Tack för en riktigt bra blogg som skiljer sig från mängden!

    Kram,
    Jen

    SvaraRadera
  3. Nailtastic, den kom smygande ur en buske och höll på att skrämma livet ur mig först, men sedan blev vi kompisar.

    Jen, hm, jag önskar att jag hade ett bra svar, men det där är nästan omöjligt att förklara. (Det är sånt man funderar på när han går runt och klappar katter och tittar på blommor, bland annat.) För mig växer det fram sakta. Jag "ser" personer och scener, "hör" dialoger. Av detta försöker jag bygga en berättelse som har villospår, där folk tänker lagom rätt men gör fel, i alla fall i början. Som sagt, jag önskar att det fanns ett svar, tro mig. Men det är väl mystiken kring den skrivande processen som är det roliga också. Att man överraskar sig själv, hittar lösningar till slut. Förhoppningsvis.

    SvaraRadera
  4. Men gud, ser precis ut som vår katt Leo! Men jag antar att du inte var på promenad i Huddinge, ha ha! :-) Kram Carola

    SvaraRadera
  5. Nej, jag var inte i Huddinge, utan vid Kyrksjön i Norra Ängby. Men Leo hade kanske rymt. :-)

    SvaraRadera