måndag 15 augusti 2011

Svar på en fråga

Hur vet man att man vågar? När når man gränsen för att våga lämna det trygga för det som man tror att man vill? Vad/när "vågade" du lämna din anställning för att skriva dina egna böcker? (Det kanske inte var en så stor grej för dig isåfall kan du bortse från min fråga).
Jag är civilekonom och har kommit in på psykologprogrammet (2:a gången jag sökt, förra gången lät jag mitt rationella jag bestämma mig för att tacka nej till platsen). Jag är nog dock fortfarande för feg.
/Lotta


Svar: Hej Lotta! Jag vågade inte lämna någon anställning för att skriva på heltid. "Flickan med snö i håret" skrev jag till största delen på kvällarna när barnen somnat. Givetvis drömde jag om att kunna skriva på heltid, men det var absolut inget jag räknat med att någonsin kunna göra. Möjligtvis vara tjänstledig längre perioder då och då.
Men så förra året lades sajten där jag jobbade som webbredaktör ner. Slumpen? Ödet? Livet är märkligt. (Just nu funkar det ekonomiskt att bara skriva, så jag behöver inte söka andra jobb.)
Jag tror så här: Om man vet vad man vill innerst inne, vart man är på väg, så hittar man så småningom stigarna som leder åt rätt håll. 
Känn efter med magen. När det är dags kommer du både att hoppa och landa på fötterna.
Lycka till!

4 kommentarer:

  1. Tack för att du delar med dig!

    Lotta: Jag gick en lång utbildning där det också gick en handfull personer som hade andra jobb (och utbildningar) innan men alltid hade drömt om att bli....

    De som det gick bra för var de som hade en viss trygghet i sig själva och inte började plugga som en del i en ålderskris. De som inte gjorde så stor sak av att de var lite äldre än genomsnittsstudenten och hade gjort ett annorlunda val i livet. Ekonomin spelade också in, och där var det framför allt de som levde ensamma som hade problem. Inte alla dock!

    SvaraRadera
  2. man ångrar bara det man aldrig gjorde..

    SvaraRadera
  3. Tack för era kommentarer. Om jag haft bättre skolbetyg skulle jag ha sökt psykolog, istället för civilekonom, redan för 15 år sedan. Jag trivs som ekonom men har alltid haft ett stort intresse för psykologi och har även läst några fristående kurser.
    Det som håller mig tillbaka är främst ekonomin då jag inte har så mycket CSN-utrymme kvar. Mitt beslut påverkar ju inte bara mig utan även resten av min familj under en längre tid. Det gäller att orka ta eventuella konsekvenser av sitt beslut och som den realist (pessimist enligt vissa) jag är målar jag gärna upp "worst case".
    Genomsnittsstudent har jag aldrig varit (vänsterröstande feminist på Handelshögskolan - inte direkt mainstream) så det bekommer mig inte det minsta. Jag skall älta ett tag till. /Lotta

    SvaraRadera
  4. Hej Lotta!
    Jag är mamma, 30+ och läser psykologprogrammet. Det är det absolut bästa jag gjort, även om det kostar på både ekonomiskt och sömnmässigt. Idag kan jag fokusera på ämnet på ett helt annat sätt än jag hade kunnat om jag läst när jag var 20 år. Jag har läst annat tidigare (har också lite snålt med CSN kvar...) och kunde efter visst ältande inse att jag nu hade chansen att göra det jag alltid velat. Livserfarenhet, självinsikt och självtrygghet är kanon att ha i bagaget när man möter klienter.

    Du kan ju alltid hoppa av om det visar sig vara helt fel. Frågan är om du kommer att vilja det..? Lycka till med ditt val! Om du ska läsa på SU så kanske vi möts, helt ovetande, i korridorerna.

    SvaraRadera